Vi vandrar i naturen. Med eller utan stavar. Meditation walk.
Låter naturen och vårbäcken stärka våra sinnen. Vi yogar och mediterar. Någon funderar på vad mindfulness egentligen är. Vi badar och bastar. Tränar i bassäng. Eller simmar runt och plaskar. Läker våra inre barn. Någon utmanar sig själv i utegymmet. Vi äter medvetet och vegetariskt. Sover gott om natten. Här finns inte så mycket annat att göra på kvällen. Vi vaknar utvilade med tuppen. Den morgonpigge prövar ett glas potatisvatten 0715. Andra spar det till frukosten 0830.
I dessa tider lite färre gäster men desto varmare gemenskap.
Vi försöker hålla virus på armlängds avstånd i vår lilla hälsoby. Här bor nästan alla med egen ingång direkt från trädgården.
Vi samtalar, delar livserfarenheter och får nya idéer om vår hälsa. Samma gamla kropp tycker om variation. Vi tar våra behov på allvar och stärker oss till både kropp och själ.
Hälsohemskulturen utvecklades starkt efter andra världskriget. Sjukvården räckte inte till alla som behövde. Då tog folk saken i egna händer. Gjorde vad de kunde för att stärka sig. Det blev en folkhälsorörelse som organiserades via Hälsofrämjandet.
Andra personer ansåg att hälsohem var både flummiga och mystiska. Konstiga. Vad var det för idéer? Yoga, kruska och grönsaker. Är det verkligen något för en man?
På 70-talet hade vi 35 – 40 hälsohem i Sverige.
1996 fanns det 8 kvar och idag är det i princip bara vi på Masesgården som fortfarande arbetar efter dessa riktlinjer. Och har så gjort sedan starten 1976.
I takt med att hälso/sjukvården utvecklades i samhället, minskade behovet av hälsohem.
Idag skriver vi 2020…. Vi har en hög kunskap inom sjukvården och en god nationell folkhälsa. Trots det har sjukvården inte någon beredskap för att kunna ta hand om den akuta situation som vi idag möter. Varken lokalt eller globalt.
Vi uppmanas som nation och folk att göra vad vi kan för att kapa toppar och undvika att bli smittade. Så länge som möjligt. För att avlasta sjukvården och ge alla svenskar möjlighet att få den vård vi behöver i rätt tid.
Rekommendationerna blir att vi ska isolera oss för att minska kontaktytorna och försöka plana ut smittspridningen över tid. Det är bra. Men. Alla mynt har två sidor. Den här strategin ökar också stress, oro och ångest. Kanske t o m väcker posttraumatiska stressreaktioner. PTSD. Ovissheten.
I tider av kriser och katastrofer samlas vi gärna, sätter oss ner i våra kök och soffor, samlar våra nära och kära. Bidar vår tid. Får närhet och trygghet tillsammans.
Vi kan alla minnas tsunamin, 9/11 och Estonia. För att nämna några katastrofer i närtid. Världen blir otrygg för en stund. Otryggheten kommer in i våra hem via rubriker och nyheter. Vi kan inte värja oss. Det blir för mycket rakt in i vardagen.
Den här gången är det också vår egen närmiljö som blivit otrygg. Vem i hela världen kan jag lita på? Våra gamlingar avråds från att träffa sina barn och barnbarn. Av omtanke. Men det smärtar i hjärtat.
Samhället stängs ner och vi vet att det är så det måste vara nu. Men vi förstår ingenting. Våra grundläggande samhällsstrukturer fungerar inte. Vi tar del av nedmonteringen. Långsamt och i realtid. Vi vill göra rätt men hur veta vad som är rätt eller fel när nya direktiv kommer var och varannan dag.
I det här läget säger det sig självt att alla människor vill göra det vi kan, vi vill hjälpa varandra och behöver stärka vår egen hälsa för att orka.
Här på hälsohemmet botar vi inte sjukdom. Vi lovar inga underverk. Men vi vet att våra vistelser återhämtar, stärker och inspirerar. Och har så gjort sedan starten 1976.
Vi fortsätter att vara ett envist Hälsohem vid Siljan.
Nu mer än någonsin.
Med värme från oss alla!
Carolina Welin
