För några veckor se´n var jag på en Mandelblomsvandring i Valencia. Det var en annorlunda och väldigt inspirerande upplevelse.
Jag hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig in på, mer än att sköna skor var A och O. Men vilken upplevelse!
Det var magnifikt, så vackert, så mäktigt. Mandelblommorna blommar i februari, doftar av honung, i vitt och rosa. De vita ömtåliga, de rosa mer okänsliga och starka. De rosa klarar kylan och högre höjder bättre.
Tänkte att jag skulle få någon form av insikt där uppe bland bergen, någon djup aha eller en klockren bild av min framtid.
Det hände inte. Men på min näthinna finns för alltid otroligt vackra minnesbilder. Känslan av att se långt bortom bergen, det magiska ljuset som når ner ända ner i dalen, de gröna sluttningarna som klättrar upp och ner, bergstoppar som går ända upp i himlen, eller i alla fall ovan molnen. En känsla av oändlig evighet och verkligheter bortom vägens slut. Allt är möjligt, allt är evigt.
Den finaste överraskningen av dem alla var att jag orkade, så mycket mer än jag någonsin trodde. Hittade en inre ardenner som tog över och travade på, timme efter timme, meditativt, i de spanska bergen när mandelträden blommade. Hit vill jag återvända – så häftigt.
Visste du att mandelblommorna blommar på bar kvist? Det får vi också göra ibland, blomma trots att omständigheterna inte alltid är optimala.
Carolina Welin
